Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (9) Senaste inläggen

Akvarium och fiskar Allmänt Artbeskrivningar Auktioner / träffar / aktiviteter Berättelser Bilder Butiker och länkar Ciklider Dammar Filter, pumpar, Co2 m.fl Foder Labyrintfisk Levandefödare Malar Nybörjarhörnan O.T Off topic och lekar Odling Projekt / DIY Räkor, snäckor, amfibier m.fl Salt- och bräckvatten Sjukdomar Säljes/Köpes Tetror Tävlingar Vattenvärden Växter och alger Årstidsfisk / Killis
Foder

Foder en viktig faktor för framgångsrik odling

2008-02-07 00:31 #0 av: KerstinL

När det gäller att föda upp fiskar till goda avelsdjur, är det ett välkänt faktum att en omväxlande och näringsrik kost är en förutsättning för ett friskt och fortplantningsvilligt fiskbestånd...

 

Foder en viktig faktor för framgångsrik odling

Åke Westlund, Örebro AK

 

  Vid odling av våra akvariefiskar är det av stor vikt att vi använder oss av förstklassiga avelsdjur. Utan bra avelsdjur är chanserna till ett framgångsrikt odlingsresultat mycket små trots att kanske stor möda lagts ner på att skapa de rätta kemiska och tekniska förutsättningarna för arten i fråga. När det gäller att föda upp fiskar till goda avelsdjur, är det ett välkänt faktum att en omväxlande och näringsrik kost är en förutsättning för ett friskt och fortplantningsvilligt fiskbestånd. I dag finns i våra akvarieaffärer en riklig tillgång på foder av varierande slag och oftast av god kvalitet, alltifrån flingfoder till djupfrysta förpackningar med dafnier, cyklops, diaptomus, bosminer, mysis, artemia, tubifex och olika arter mygglarver. Många affärer tillhandahåller också levande foder, framför allt mygglarver och tubifex, under stora delar av året. Möjligheterna att få tag på omväxlande och lämpliga foder för att dra upp ungdjur till goda avelsdjur är alltså goda och det är helt upp till akvaristen hur mycket tid och pengar han eller hon vill lägga ned på att skaffa de för fiskarten ifråga lämpligaste fodren.

  Ett bra alternativ till att köpa foder är att själv åka ut i naturen och fånga det. Genom att kontakta närmaste Akvarieförening kan man få tips om var lämpliga foderdammar finns och vilka djur som man kan fånga där. På våren brukar de flesta vattensamlingar vara fulla med svarta mygglarver, det absolut bästa fodret när det gäller att få svårodlade fiskarter lekvilliga. Längre fram på sommaren är det dags för dafnier och cyklops och senare också vita mygglarver. De flesta fiskar älskar dessa foder, och en regelbunden utfodring med dessa är en god garanti för att man skall få fram bra och lekvilliga avelsdjur. Är tillgången på foderdjur stor bör man inte försumma att frysa in portioner av dem i plastpåsar, och på så sätt säkerställa vinterhalvårets behov av fiskmat. Möjligheten att själv odla olika slag av levandefoder finns också. Särskilt under vintern kan detta vara ett alternativ. Några som kan odlas hemma är t.ex. vattenloppan Moina, Enkyträer, Mikro, Grindalsmask och bananflugor av vinglös typ. Hur dessa odlingar tillgår har ingående beskrivits i tidskriften AKVARIET under senare år, och några tips finns på annan plats i detta häfte.

  En del fiskarter lever i naturen i hög grad av speciella foderslag t.ex. flyginsekter och andra smådjur som faller i vattnet och fångas vid vattenytan, eller av algvegetation på stenar och växter, eller av maskar och andra bottenlevande organismer som de rotar fram ur bottenslammet. Vid odlingsförsök med en del av dessa "näringsspecialister" kan det ofta vara nödvändigt att under en viss tid före lekförsöket utfodra dem intensivt med just den typ av foder som bäst motsvarar det som de lever av i naturen för att nå framgång. Här ett exempel på detta från mina egna odlingsförsök; Under en längre tid sysslade jag med den vanliga bilbukfisken Gasteropelecus sternicla, utan att nå någon framgång med odling av arten. Kemiska och tekniska arrangemang av skiftande slag provades utan resultat. Honorna blev helt enkelt inte lekmogna. Inga tecken på rombildning kunde märkas. I ett sista desperat försök övergick jag till att enbart utfodra djuren med bananflugor och svarta mygglarver, som då förekom i stora mängder i naturen. Döm om min förvåning då jag efter bara någon vecka kunde konstatera att flera av honorna uppvisade kraftigt utsvängda kroppssidor, vilket är lätt att se om man betraktar fisken ovanifrån och som är ett tydligt tecken på romstinnhet. Kort därefter inträffade också den första leken. Kanhända är det på fodersidan vi i första hand har att söka lösningarna på odlingsproblemen med många av våra ännu ej odlade fiskarter.

 

  När våra lekförsök så småningom kröns med framgång och vi kan skåda de nykläckta ynglen sprattla omkring i lekakvariet, inställer sig genast en ny foderfråga: När och med vad skall jag utfodra de här ynglen? På de här frågorna måste akvaristen ha svar till hands redan innan ynglen har kläckts och börjat frisimma, för i det läget är det alldeles för sent att börja fundera på lämpligt yngelfoder. Det måste nu finnas klart att bara serveras. Den vanligaste orsaken till misslyckanden vid uppfödning av nykläckta fiskyngel är nämligen brist på lämpligt foder eller felaktig utfodring. Redan vid lekförberedelserna bör man göra klart för sig vilken första föda som de nykläckta små ynglen skall bjudas. Uppgift härom hittar man i de flesta akvarieböcker och tidskrifter som beskriver arten och dess fortplantning. Hittar man ingen sådan uppgift, så finns det en gammal tumregel som man kan gå efter och som säger att fodrets storlek ungefär skall motsvara storleken på ynglets öga. En del arters yngel är så små när de kläcks att den första födan måste bestå av infusorier, vanligtvis toffeldjur. Hur man odlar sådana finns beskrivet i de flesta akvarieböcker. Klokt är att man innan lekförsöket startas upp, gör ett prov på en infusoriekultur, så man är säker på att man behärskar konsten att få fram infusoriedjur av önskat slag när det verkligen gäller.

  Utfodringen påbörjas inte förrän ynglen frisimmar d.v.s. intar ett normalt simläge i vattnet. Före denna fas i utvecklingen lever ynglen på den s.k. gulesäcken, ett näringsförråd som de får med sig från ägget. Hos många arter är ynglen sa stora när de börjar att frisimma och söka föda att de direkt kan utfodras med nykläckta artemianauplier. Är man tveksam om ynglen klarar att ta detta foder, kan man under de första dygnen även sätta till infusorier. Det syns tydligt när ynglen börjar att äta artemia; ynglens mage antar då en rödgul färgton. Hur kläckning av artemia och utfodring tillgår finns beskrivet i de flesta akvarieböcker. För att tillgodose de små ynglens aptit bör utfodring ske minst två gånger per dag. Delvattenbyten måste göras ofta och regelbundet i odlingsakvariet då vattnet snabbt försämras till följd av den mängd döda foderdjur som samlas på botten. Artemian lever nämligen bara en kort tid i sötvatten.

                                                                       

Ett annat utmärkt yngelfoder, speciellt lämpligt för yngel som uppehåller sig vid botten, är mikro, en liten mask som man enkelt odlar i små plastburkar. För yngel som uppehåller sig vid ytan eller i mellanskikt är den här mikron mindre lämplig då den lägger sig på botten. Då finns det en annan sorts mikro att ta till som håller sig simmande i alla vattenskikten, och som också är lättodlad. Den kallas vinägermikro eftersom den odlas i vinäger. Den är dessutom något mindre än den vanliga mikron. Till foder åt något större yngel och vuxna djur av mindre arter lämpar sig också den tidigare nämnda Grindalsmasken, en tropisk släktning till de vanliga enkyträerna.

Odlar man under sommarhalvåret så ligger det väl nära till hands att begagna sig av yngelfoder från naturen, d.v.s. små vattendjur som finns i fria vattensamlingar. Till sådana räknas t.ex.. de olika utvecklingsstadierna av cyklops, diaptomus och bosminer. Dessa foderdjur fångas med finmaskiga håvar och separeras sedan storleksmässigt med hjälp av silsatser. Allteftersom ynglen växer ökas foderstorleken successivt. Växer kullen ojämnt måste man dock förvissa sig om att även de minsta får föda i lämplig storlek. Utrymmesfrågan liksom vattenkvaliteten måste också beaktas för att fiskarna skall kunna utvecklas till fullgoda representanter för sin art.

Den känsla av tillfredsställelse som en lyckad odling ger överträffar allt annat inom akvariehobbyn. Men en av förutsättningarna för att man skall få uppleva den här härliga känslan är att man inte nonchalerar foderfrågan utan verkligen bjuder både avelsdjur och avkomma på bästa tänkbara kost. Foderfrågan är sannerligen en mycket betydelsefull faktor för framgångsrik odling.

 

Odling av några foderdjur:

Mikronematoder eller Mikro (Anguillula silusiae)

  Mikro är 0,2-2,5 mm stora, nästan genomskinliga maskar som hör till rundmaskarna (Nematoda). Oftast torde i vanliga kulturer längden hålla sig omkring någon mm. Arten är ungfödande och man ser i mikroskop ungar av alla stadier i honornas kroppar. Förökningen sker med enorm hastighet. Kultiveringen är enkel. Den sker bäst i glas- eller plastbehållare av mindre storlek. I behållaren hälls ett substrat som består av havremust utrörd med vatten till en grötliknande konsistens till ett par centimeters höjd över botten. I gröten blandar man några nypor vanlig bakjäst varefter en tesked med mikro breds ut ovanpå. Behållaren täcks med ett lock eller en glasskiva. Efter ett eller annat dygn är kulturen i sitt flor och man ser hur ytan vimlar av små maskar och på behållarens kanter finns mängder av maskar som lätt skrapas upp med en kniv eller rakblad och tillförs yngelakvariet. Kulturen bör sättas om ungefär var tredje vecka och går utmärkt att hålla i vanlig rumstemperatur.

 

Enkyträer (Familjen Enchytraeidae)

 Maskarna kan odlas på många olika sätt. Det vanligaste kanske är följande. Skaffa en trälåda ca 10-15cm hög samt 25x25cm i format, något större skadar inte. Fyll lådan med prima jord, fri från konstgödsel, kemikalier, maskar och insekter. Vanlig köpt planterings- eller krukväxtjord brukar fungera bra. Jorden skall vara ordentligt fuktad men inte blöt. Lägg en rejäl klick med enkyträer mitt i lådan. Vänta en stund tills maskarna krupit ner i jorden. Lägg nu på en klick havregrynsgröt samt ovanpå det hela en glasskiva något mindre än lådans format. Tryck till det hela. Täck slutligen lådan med en icke genomskinlig skiva. Ställ det hela i ett rum där temperaturen är ca 15-20 grader. Kontrollera att maskarna äter upp gröten. Grötportionen får inte vara större än vad maskarna äter upp på 3-4 dagar. Gammal gröt avlägsnas och ny lägges dit. Havregrynsgröten kokas 2-3 minuter utan salt. Den skall inte vara för tjock eller för tunn. Det går bra att pröva annan maskmat än havregrynsgröt. Fuktigt bröd eller leverpastej (dock i fetaste laget) t.ex. Så småningom märker Du att maskarna ökar i antal. Då bör Du dela på kulturen i två eller tre lådor. För att praktiskt kunna utnyttja masken bör Du ha flera lådor på gång samt skatta dem växelvis. Mata sparsamt med masken. Den är mycket fettbildande och vid ensidig utfodring med enkyträer riskerar Du fiskarnas liv och hälsa. Större fiskar klarar masken bättre än småfisk. Några maskar per fisk ett par gånger i veckan är nog att rekommendera. Variera fiskarnas foder, olika slag av levande blandat med mjukfoder färskt eller fryst. Av bekvämlighetsskäl kanske någon gång lite flingfoder också.

 

Bananflugor (Drosophila melanogaster)

  Bananflugor är ett samlingsnamn på ett antal olika arter, men den arten som vanligen används som foder är Drosophila melanogaster. Denna används av genetiker och finns därför i ett antal olika stammar, bland annat en som har förkrympta vingar och som inte kan flyga. Dessa passar därför utmärkt som fiskfoder.

  Bananflugor odlas t.ex. i plastmuggar eller liknande, vilka i botten fått ca två cm med näringssubstrat. Öppningen täcks med skumgummi (t.ex. diskunderlägg). Det är lämpligt att ha fem till tio kulturer i gång. Vid 25°C tar hela livscykeln från ägg till fluga ca 9 dygn.

  Näringssubstrat bereds enligt följande. Koka 4 dl vatten, 5 g agar och 10 g jäst med en nypa konserveringsmedel (t.ex. nipagin). Värm i en annan kastrull 2 dl vatten, 40 g socker och 75 g havregryn. Mosa sönder havregrynen ordentligt. Rör ned agar-jäst lösningen i havregrynsgröten, koka upp och häll upp i odlingskärlen.

  Varje kultur ympas med ett tiotal flugor av varje kön. Efter en dryg vecka kan man skatta försiktigt och efter ytterligare några veckor är kulturen för gammal. Det gäller därför att starta nya kulturer regelbundet.

  Hur man kan skilja könen hos Drosophila melanogaster:

   ¤ Honorna är genomsnittligt större än hanarna

   ¤ Bakre delen av bakkroppen är spetsig hos honor, avrundad hos hanar

   ¤ Banden på bakkroppen skiljer sig till antal och utseende (ganska lätt att se utan lupp)

   ¤ Hanarna har genitalbågar (under bakkroppen)

   ¤ Hanarna har könskam på främre benparet

 

*  *  *  *  *

Jag vill tacka Gun Westlund som låter oss alla ta del av Åkes fashinerande artikel!

  Åke Westlund som skrivit texten var under flera decennier en av de viktigaste inspirationskällorna för Sveriges akvarister. Genom att experimentera sig fram och berätta på ett enkelt och pedagogiskt sätt om sina experiment visade han på nya vägar för odling av problemfiskar, hållande av saltvattensfiskar och mycket annat. Åke dog 1997 / EIÅ

Detta har tidigare publicerats i Sveriges Akvarieföreningars Riksförbunds Lista över odlingssvårighetsgrader 1995 och  finns i elektronisk form på SARF:s hemsida (se länk).

Relaterade länkar

Av: Åke Westlund

  • Personlig sida
  • Kontakta

Datum för publicering

  • 2008-02-06
Anmäl
2008-08-15 11:20 #1 av: lolomaten3000

super bra!

dags att burga jaga mygg larver!Tungan ute

Anmäl
2008-08-15 20:15 #2 av: maggan

Mygglarver som finns i min balja med vattenväxter, kan jag ta dem?

Anmäl
2008-08-15 20:24 #3 av: KerstinL

japp, det går bra.. !

Anmäl
2008-09-05 09:32 #4 av: Ove-D

Någon som gett vinägermikro till kampfiskyngel???

Anmäl
2008-09-05 13:31 #5 av: KerstinL

Nä, bara vanlig mikro..

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.